Var rädd om vår natur!

Posted on 26 Maj 2013 in Allmänt | Kommentering avstängd

Vattnet som glittrar, snön som strålar, fjällen som sluttar ner i magiska dalgångar där vatten möter grönskan. Den gröna färgen som träden lyser med från maj till augusti som sedan övergår i en trollsk form av höstfärger i september. För att under vinterhalvåret frostas i de bästa utav de vita snökristallerna. Naturen som bjuder på musik genom fåglarnas kvitter, de bästa dofterna av nyslaget gräs och nyutslagna rosor.

Vad gör vi med den, vad är det som händer med denna otroliga värld vi lever i?

Jag blickar ut från glaciärenstopp på Juvasshytta och ser en liten glaciär under mina skidor och nedanför den hittar jag bara sten och grus. Glaciären som förut spred ut sig likt ett vitt jätteduntäcke av snö redan i augusti är nu mindre än hälften så stor och vi är en bra bit in i novembermånad. Där jag förut såg vandrare som gjorde en stig genom djupsnön på väg upp mot Skandinaviens högsta berg, Galdhöpiggen är det nu en upptrampad stig ibland stenarna och gruset istället.

Vist kan det vara så att klimatet går i vågor. Men när jag nu varit på ett ställe som Juvasshytta sedan jag var 12 år gammal och ser den enorma skillnaden på snömängd i förhållande till datum och att det ännu i mitten på november inte finns snö någon annanstans i hela Skandinavien blir jag orolig. Kanske om det varit så att vi haft en kanon vinter året innan eller året dess för innan men om jag tänker tillbaka på det som varit så har det under en lång tid varit extrema förhållanden som präglat vårt klimat. Massor med snömängder i södra Sverige och en enorm kyla upp hos oss i Härjedalen eller som nu bara plusgrader så långt ögat kan nå i hela Norden.

Kommer vi att ha några glaciärer kvar i Norden om 10 år. Kommer mina barnbarn att kunna åka skidor på ett berg med snö över huvudtaget?

Jag parkerade bussen utanför Wittenburgs inomhusskidanläggning och tittade på det gigantiska huset som låg framför mig. Det var här inne jag skulle tillbringa de näst kommande 3 dagarna. Vi packade in oss och tog på oss skidkläderna för att gå in i backen. Gå in för att åka skidor! Efter första passet var jag helt slut i huvudet och insåg med fasa att det kanske inte är så konstigt att man blir trött när man tillbringat hela dagen i ett lutande kylskåp som aldrig slutar att föra oväsen. Jag trodde aldrig att jag skulle säga det men jag saknade regnet, vinden, dimman och den bitande kylan.

Människan v.s naturen. Det är en strid som länge har utkämpats och visst har vi gjort det väldigt bra så långt. Vi har kommit på hur vi skall göra eld, hur vi skall luta taken för att inte vattnet skall komma in i husen, hur vi skall kunna flyta på vatten och flyga runt jorden. Vi har till och med lyckats tagit oss till månen. Så nog har Moder natur länge gett oss ett lätt motstånd och jag tror länge att hon har sett på med glädje på hur uppfinningsrika vi människor har varit. Men nu börjar även hon inse att hon inte klara mycket längre, hon börjar få ont i själen. Vi har allt för länge utnyttjat hennes tillgångar genom att borra, spränga och dämma allt det som hon är. Det som hon har stått för skönheten och möjligheterna håller vi på att förstöra. Jag tror att hon genom tsunamin, jordbävningarna i Japan, översvämning i Bangkok, vulkan utbrott på Island visar sin sorg och smärta över människans otacksamhet och otaktiska. Vi måste börja se oss omkring och försöka att göra de små förändringarna i vardagen. Dags att ta vår Moder natur på alvar!

Nike Bent

Juvasshytta 2011 november 9