Skidåkning

Posted on 25 Maj 2013 in Skidåkarliv | Kommentering avstängd

Runt om i världen på alla gator, på alla torg, i skogen, på havet överallt pratas det om kärleken. Att vi kan bli kär i det motsatta könet eller att vi kan bli kär i en människa med samma kön, är ingen nyhet. Det finns kärlek mellan kompisar, det finns kärlek i skogen, det finns kärlek till föräldrarna, till mormor och morfar, faster och farbror. Men vad är kärleken, vad står kärleken för, när bli man kär och vad är det som sker med människan. Men min främsta fråga är; Måste kärlek vara mellan två människor?

I min värld delar jag in kärleken i tre olika faser, för att det sedan skall i tredje fasen kunna benämnas som äkta kärlek, det finns förälskelsen, det finns nykärleken och sen blir det kärlek.

Förälskelsen är något spännande och outforskat. Det är när något eller någon väcker din nyfikenhet. Det är när du inte riktigt vet någonting, osäkerhetens sanna jag. Minsta lilla rörelse eller beröring, minsta lilla blick kan göra volter med kroppen. Det kan vara den förbjudna marken, äventyret, det farliga. Det är den mest spännande biten som kan gå över lika fort som de skedde eller så fortsätter den till nästa fas. Nykär, det är då allting bara är helt underbart man är i en oförstörbarbubbla och ingen kan komma nå upp till bubblan, ingen kan förstöra den. Allting är nytt och fortfarande lite spännande och du vet ännu inte riktigt vem du är tillsammans med, bara att du vill vara nära, så nära och helst hela tiden. Han utmanar dig, han överraskar dig och ni börjar bilda ett lag. När den första nykära stunden har svalnat det är då kärleken sätts på prov. Det då vardagen kommer, det är då du vet näst intill allting om din partner, hur han reagerar i olika situationer vad han har för åsikter, vad han har för svagheter och han har nu kommit att blivit din bäste vän. I det här stadiet är det ni två mot världen och ni är oslagbara även om det kommer en och annan dal bland topparna ibland.

Jag har gott igenom alla dessa tre stadier på 26 år. Förälskelsen började redan när jag som treåring med rep runt magen störtade nerför Funäsdalsberget med håret i ansiktet och helst lite i munnen, sjungande eller kanske mera gormande åkte jag ner med mamma som första plogare i backen. Allting var nytt och spännande, det hela var rätt osäkert när inte mamma var med och styrde svängarna. Varje sväng jag gjorde utan snöre fick min mage att göra volter för nu kunde jag ju snart själv!

Som ungdomsåkare var jag länge i den helt oförstörbarabubblan. Allting gick som jag ville och jag fick ofta stå överst på pallen. Det fanns inga dalgångar utan jag levde i nuet och gillade livet som skidåkare. Allting var fortfarande ganska nytt, nya människor, nya backar och nya utmaningar. Jag åkte för första gången i livet ut i Europa själv utan mamma och pappa, det blev en utmaning men vi klarade det tillsammans jag och mina skidor, vi började bilda ett lag.

Solen sken, snön var greppig och jag hade precis avslutat dagens träningspass i slalombacken. Jag surfade ner i backen mellan turisterna, kanske lite för nära ibland men jag gillar utmaningen. Leendet på läpparna, jag hörde vinden susa i hjälmen, jag såg min egen skugga dansa framför mig. Jag såg förnöjt hur skuggan bytes från höger till vänstersväng i en perfekt position. Längst nere i backen spelades musik, glada människor ropade från uteserveringarna och vi satte oss vi ett bord mitt på torget i Whistler village och beställde in dagenslunch. Det var då jag insåg att jag hittat min sanna kärlek.

Den stod nonchalant lutade mot skidstället i form av slalomskidor idag utanför serveringen. Den finns med mig i motgång och i medgång, vi tror på varandra, vi vet varandras styrkor och svagheter. Det finns toppar och det finns dalar men vi tror på vad de vi gör tillsammans och har hittat våran roll i relationen. Jag och min skidåkning har tillsammans bildat ett kärleksfullt team som jag aldrig vill leva utan.

Nike Bent

Whistler 080222