Min fråga till Gud

Posted on 26 Maj 2013 in Allmänt | Kommentering avstängd

Det var hemresa som stod på programmet efter en dryg vecka på resande fot i Sverige. Jag gillar mina åkare skarpt och bland det bästa är när jag får tillfälle att lyssna på hur deras tankar går. När jag får komma närmare deras själ än bara skidåkning. När jag får krypa närmare deras inre och höra vem denna människa egentligen är längst inne i hjärtat. Jag fick frågan igår ”Nike, om du träffade Gud och fick ställa en enda fråga hur skulle den låta?”

Jag har aldrig trott på att det finns en Gud, men jag tror att det finns något förutbestämt med oss människor. När jag tänker denna tanke blir jag inte riktigt klok. Jag tror egentligen att jag vill tro på det förutbestämda för att det blir enklare att ta beslut. Om allting är förutbestämt, så spelar det mindre roll hur jag handlar för jag kommer ändå till samma mål i slutändan. I min värld tror jag att religion/tro/övertygelse är något människan behöver lika mycket som människan behöver luft. Ändå är religion något som har startat många krig. Vad skulle hända med oss människor om vi inte hade något att tro på?

Men vad skulle jag egentligen fråga Gud? Efter att för några dagar sedan sett en film där Liam Neeson förklarar för en döende man hur det kommer att kännas när han möter döden funderade jag kring detta. Döden har aldrig varit något som jag varit rädd för, men plötsligt slog det mig som en blixt från klar himmel att jag aldrig kommer att kunna förbereda mig för döden. Jag kommer aldrig att kunna träna bort döden. Jag insåg att döden den kommer jag att uppleva hur mycket jag än jobbar för att undvika den. Det var en jobbig kväll då när jag låg och funderade på detta. Axlarna tyngdes av alla onda tankar och jag kände mig inte alls så säker på vad dessa tankar innebar, men jag skickade iväg tankarna till de underbara människor som redan lämnat oss och tagit steget över. Jag insåg med ens att jag kommer att bli väl mottagen. Även om rädslan finns kvar, så inser jag att döden inte är en fråga att ställa till Gud. Döden kommer vi alla att uppleva en dag och jag hoppas bara att det ännu är långt borta.

Framtiden då, skulle jag våga fråga om jag kommer att bilda en familj. Skulle jag våga fråga om mannen i mitt liv. Skulle jag våga fråga om barn, hus och jobb. Skulle jag våga fråga om resor till främmande länder? Det skulle vara skönt att veta. Skönt att höra att jag en dag skulle springa på Afrikas savanner. Avslappnande att höra att barnen skulle krypa runt mina ben i ett hus på landet. Detta skulle få mig att må gott. Men skulle jag egentligen vilja veta att jag inte kommer att få en familj, eller skulle jag vilja veta att Afrikas savanner är ett minne blott och att djuren numera bor i djurparker. Nej,  framtiden är något som jag kommer att få reda på ändå med tålamod.

Så medan vi far fram genom Sveriges skogar med skidor på taket och solen strålande in i fönsterrutorna tittar jag upp mot himlen och ser allt det som jag ofta funderar på. Universum, vad är det. Det är ingenting, det är oändligt! För mig är dessa ord ofattbara, jag kan inte förstå hur det som finns, är ingenting och hur det kan vara oändligt. Det känns som att hjärnan snubblar på sig själv när jag försöker tänka vad universum är. Jag skulle fråga Gud: Vad finns i universum? Vad finns bortom oändligheten?