Avsked

Posted on 25 Maj 2013 in Allmänt, Funäsdalen | Kommentering avstängd

Hej då, adjö, vi ses, på återseende och farväl är alla ord som betyder samma sak, men när jag tittar lite närmare på vilket ord jag egentligen borde använda inser jag hur komplicerat ett språk kan vara.

Hej då, vad menas med det egentligen? Då, varför har vi satt in det efter det varma härliga hejet? Hej då, känns i vilket fall som helst som ett ”slit och släng”-ord, ett vardagsord som ofta avslutar samtalet i telefonen och som kanske ofta också avslutar arbetsdagen.

Adjö, här tänker jag på ett nyblivet kärlekspar som är tvungna att skiljas åt för att han måste ut i kriget eller kanske gå till sjöss för att försörja familjen. Det är dramatiskt och klassiskt och står för stora hattar och spetsnäsdukar.

På återseende, här finns det ett litet krav på att ses igen, kanske inte alltid till båda parters glädje. Denna mening skulle jag använda i ett jobbsammanhang utan större känslor. I ”på återseende”-lådan hittar jag kostymnissar och slipsar.

Men farväl, jag smakar på ordet, far och väl. Ett ganska listigt ord när jag sätter mig ner och funderar kring detta. Helt enkelt att man skall åka någonstans och ha det bra där. Farväl känns mycket lätt, känns som att det finns hopp och en positiv tanke bakom ordets klang. Visst finns det kanske en och annan spetsnäsduk här där också, men inte lika påfallande och jag gillar verkligen det listiga i ordsammansättningen.

Att bryta upp, det är jobbiga perioder i livet. Nog är det en del packning och saker att fixa, men det är just den där tanken. Det här var sista dagen i backen och det där var sista träningen med henne. Gänget kommer nu att splittras och alla medlemmar tar nya vägar i livet. Ingenting kommer längre att vara som vanligt utan nu är det bara att börja med nya rutiner och nya utmaningar.

Jag längtar väldigt mycket hem till Funäsdalen, men ändå känner jag en klump i halsen när de nya hyresgästerna knackar på och vill titta in i vår lägenhet. Vårt hem skall bli någon annans hem. Det är väl så det skall gå till, men det känns jobbigt för det här har ju varit min borg, min trygghet och mitt liv.

Jag har nu varit i Lillehammer i två år. Det har varit både lärorikt och utmanande. En tid som jag för alltid kommer att bära med mig, en tid som kommer att vara en del av mig, ja en tid som har präglat mig som människa.

Jag har mött nya människor som jag har lärt massor av. Hur vi alla reagerar olika i olika sammanhang, hur jag vill vara och hur jag inte vill vara. Människor som för alltid kommer att vara en del av mig och som för alltid kommer att vara mig nära.

Jag kommer med sorg i hjärtat att säga farväl till ett knoppande Lillehammer och allt vad det innebär. Men någon timme senare kommer jag med spänstiga steg och rak rygg blicka ut över det som kommer att bli min nya trygghet, mitt nya liv och min nya utmaning. Jag är på väg hem till härligheten, till Funäsdalen.