Om mig

Jag kände hur knäet gick åt ena hållet och skidan fortsatte åt andra hållet. Det knakade till och plötsligt låg jag alldeles framför min tränare och bara skrek. Jag skrek ut min smärta och min frustation för jag visste att min karriär var över den där oktoberdagen på Funäsdalsberget.

Det var en lång väg tillbaka efter operationen, bara att kunna gå utan kryckor blev snabbt ett stort mål efter kraschen. Det var den som förstörde den så lovande säsongen jag hade framför mig. Jag hade blivit kickad från landslaget ännu en gång men hittat mina jämnlika i ”Edgeteamet” från Norge. Jag hade haft min bästa höst någonsin, trots att det innebar 5 veckor i de ingemansland som Juvasshytta i Norge innebär. Det är svårt att tänka sig att det var där som jag skulle hitta min livsform, men så blev det.

Karriären slutade där min karriär började. 1983 då var det en liten tösabit som sjöng sig ner för backen. I sele och med mamma bakom kände jag mig som världens lyckligaste tvååring. De var frihet att få åka skidor och friheten det har varit mitt liv. Jag fortsatte från selen och in i banan under Funäsdalens SLK:s träningsvingar, gjorde min först tävling som 9-åring i Hamra på 1:a maj trofén. Jag har fortfarande en bild på det där åket den där dagen. Det var en riktig hjälmfoting som passerade portarna på långt avstånd men med en väldans elegans i åkningen. Jag fortsatte åka skidor med lycka, framgångarna som ungdomsåkare var ett faktum. Jag fick för första gången representera Sverige i La Scara i Frankrike tillsammans med ett gäng åkare från hela Sverige, bland annat en tjej som heter Anja Pärson. Vi två fortsatte att representera Sverige även året där på i Trofeo Tropolino. Jag var nervös till tusen och förstod inte riktigt att det var som hemma. Rödkäpp, blåkäpp och så snabbt som möjligt från start till mål. Efter en hel del framgångar som ungdomsåkare och junioråkare. 2 SM-guld och en 4:e plats på JVM följde några tunga år. Jag pluggade gymnasiet hemma i Funäsdalen på ett hemortsalternativ, kände mig inte redo att flytta hemifrån. Pendlade mellan landslaget och ensamheten utanför.

Säsongen 03/04 fick jag äntligen bestiga pallen på Europacupen och min karriär började vakna till liv, fortfarande utanför landslaget men med en familj som stöttade mig och som verkligen trodde på det jag stod för och det jag gjorde. Jag tog mig sakta ett steg i taget uppför den långa trappan som jag förut så hastigt drösat nedför. Säsongen 05/06 kom och allting bara fungerade. Jag fick chansen att starta världscupen i Lake Louise och min 9:e plats var ett bevis på att skidåkningen fanns i kroppen. Därefter fortsatte bara framgångarna att rulla in det blev 6 topp 10 placeringar efter den 9:e platsen, ett OS och ett VM på hemmaplan där jag gjorde mitt livsprestation, 6:a i störtloppet.

Men så kom motgångarna igen och denna gång innebar det två riktiga krascher. En krasch där jag slog mig gul och blå, medan jag under den andra skar upp mitt högra knä på min egen skida. Båda dessa krascher tog mig hårt. Jag började jobba med en psykolog i Malmö för att bearbeta det jag varit med om. Kristiina lärde mig massor, kunskap som jag än idag har stor nytta av och som jag allt som oftast tar användning av.

Så började jag få koll på huvudet igen, kroppen var i topptrim, jag hade hittat snabba skidor och jag var redo att möta backarna på alvar igen. Men så kom då den 24:e oktober 2009 och det var den dagen som satte stopp för min fortsatta karriär som alpinskidåkare. Jag drog sönder främre korsbandet, inre ledbandet och menisken. 9 dagar efter kraschen låg jag på operationsbordet.

Den nakna sanningen:

Namn: Nike Lovisa Bent

Född: 1 december 1981

Bor: Funäsdalen

Familj: Pappa; Torgny, mamma; Gun-Britt och hunden Ragge

Civilstånd: Tillsammans med Rasmus Pettersson

Ögonfärg: Har olika färger på ögonen, ett blå-grönt och ett blå-brunt

Vikt: 75 kg

Längd: 166 cm

Bil: Cyklar

Favoritfärg: Rosa

Lyckotal: 10

Favoritmat: Sushi

Favoritdryck: Vatten (passar till allt och finns överallt!)

Favorit-TV-program: Greys Anatomy

Favoritdjur: Katt

Favoritland: Nya Zeeland

Favoritfrukt: Mango

Stjärntecken: Skytten

Bästa bok: En liten röd fågel i juletid av Fanny Flagg

Bästa film: The green mile

Favoritmusik: Pink, Just give me a reason

Favorittidning: Lifestyle Fitness

Spelar: Golf och fotboll

Favoritskidort: Funäsdalsområdet så klart. Utanför Sverige är Svalbard det bästa skidstället jag varit på.

Motto: Jag vill inte dö nyfiken

Uppskattar hos andra: Glädje, skratt o uppriktighet

Får mig att skratta: Mina vänner

Får mig att gråta: Elaka ord och elaka människor

Bästa egenskap: Glad och positiv. Jag är som potatisen, går att använda till allt!

Sämsta egenskap: Tidsoptimist

Idol: Min farmor, Olga Bent

Bästa dagen i livet: Har nog inte upplevt det ännu!

Fritidssyssla: Golf, fotboll, friåkning och paddlar gärna både fors och sjö.

Bästa resekompis: Telefon

Saknar mest när jag är borta: Min pojkvän och att vakna i min egen säng!

"I mitt rätta element"

Krönikor

Med pennan som hjälpmedel och ett blankt papper tömmer jag gärna hjärnan på funderingar och känslor. Skrivandet har länge varit ett sätt att slappna av och att få ner tankar och åsikter på pränt. Just nu skriver jag krönikor i Tidningen Härjedalen, nedan är smakprov från dels tidningen men även andra texter.

Läs mer!

"Ord och meningar med en tanke, i din morgontidning"

Träning

"Tystnaden har en stor fördel den avslöjar inte vad ditt nästa drag är."

Kontakt

Jag har ett F-ord till dig, Feedback! Släng iväg ett mail eller 2 och du blir förvånad över hur snabbt jag svarar!

Tack så mycket! Jag har tagit emot ditt mail.

Namn

email

Meddelande

Kontaktuppgifter

0705721435

nike@nikebent.se

Box 3, 840 95, Funäsdalen